En 43-årig djurgårdssupporter och flerbarnspappa har avlidit. Jag möttes av informationen en stund efter det att matchen mellan Helsingborg och Djurgården avbröts och blev helt tom. Detta är så tragiskt. Jag lider verkligen med alla anhöriga och framför allt familjen. Jag är så trött på hatet kring idrotten. Idag och förr. Jag klarar inte skriva något nu, men tycker själv jag skrev bra för ett drygt år sedan. Varför detta hat kring idrott? Varför detta hat kring fotboll?

Det är klart vi kan diskutera om detta är ett samhällsproblem eller fotbollsproblem (jag lutar mig åt det förstnämnda). Det är klart vi kan diskutera hur detta ska minimeras med korrekt polisinsatser och andra lagar. Men först och främst: Hatet kring idrotten måste bort!

Den sista december 2012 skrev jag på min gamla blogg om hatet kring idrotten och att det är ett större problem med hat än bara de idioter som verkligen slåss och brukar våld. Det är såklart för tidigt att dra några initierade analyser och tankar, men någonstans tycker jag ändå det jag skrev då är precis lika viktigt och korrekt idag.

Jag tyckte då, och tycker fortfarande, att hatet hos idioterna triggas bland annat av det allmänna hatet kring idrotten. Jag tycker att ska vi börja någonstans ska vi börja där.

Jag klistrar in texten från då nedan:

Jag började det gamla inlägget om Julius Hudacek och om hur bra han egentligen är. Klipper bort det så vi kommer direkt till väsentligheterna.

Om hat kring idrotten – från 31 december 2012

…

I samma tidning (GT) läser jag sedan att Finlands junior Ville Pokka hatar Sverige. Sveriges Filip Sandberg påstås hata Finland. GT (Expressen) slår såklart på stort med rubriken JAG HATAR SVERIGE. Jag är säkert gammal, men hatar man Sverige (Finland) anser jag att man har problem. Jag hatar krig, fattigdom, svält, USAs vapenlagar, rasism, mobbing, Kanadas sätt att spela ishockey med mera, men hatar verkligen inte Kanada (eller dess spelare), AIK, Finland, Frölunda eller Hartlepool United. Varför detta hat inom idrott? Under 90-talet och början på 2000-talet när jag följde Djurgården som mest var parollen ”Vi hatar inte, vi älskar” aktiv under några år. Jag älskade det!

Jag är övertygad om att mycket av huliganismen och andra onödigheter kring idrotten beror på hatet kring sporten. Försök inte få mig att tro att det bara är en liten klick idioter på fotbollsmatcher. Från alla typer av samhällsmedborgare bubblar hatet, svordommar flödar, rasism är plötsligt ganska OK. Killar gör runkgester åt domare och mot spelare och fans i motståndarlaget. Ingen verkar bry sig, alla sitter tysta. Det är en liten klick idioter som bråkar, men den stora massan tänder dem. Ribban för vad som är OK på idrottsarenorna är alldeles för hög. Därför älskar jag Fredrik Brembergs senaste tweets.

Ska vi få bort alla problem på läktarna måste vi få bort alla Bosse Hanssons, Ulf Adelssons och ”killar på läktaren över Fredrik Brembergs familj”. Vi måste få bort alla skrikande, skällande och hysteriska mammor och pappor vid ungdomsidrotten. Det är dessa människor som sätter standarden för vad som är OK på idrottsläktaren. Detta är inget Stockholmsproblem som ”vem det nu var” påstod häromdagen. Tillsammans måste vi våga fråga dessa människor om de tycker att de är goda föredömmen för våra ungdomar. Spelare i svenska och finska juniorlandslag har en skyldighet att inte använda ordet hat i massmedia. Massmedia har en skyldighet att inte skrika ut ordet hat.

Rivaliteten mellan Sverige och Finland, Djurgården och AIK, Malmö och Helsingborg är stor och viktig. Men är verkligen rivalitet=hat? Inte för mig. Jag hatar inte Daniel Tjärnström, Mo Bangura eller Teemu Selänne. Jag kan skrika till på läktaren när jag anser att domaren gör något fel, men jag skulle aldrig skrika domarjävel. Jag får inte ett hysteriskt anfall när jag sitter med Djurgårsmunderingen på Avenyn före match och det går förbi ett gäng Gaisare. Jag dricker min öl, diskuterar den kommande matchen. Sjunger med i ”Sjung för Djurgården” om jag sitter på abonnerad pub. Går på matchen . Stöttar och hejar Djurgården. Hatar inte.

Jag måste avsluta med att jag älskar att gå på fotboll i Sverige. Ett derby i Stockholm slår det mesta i upplevelseväg. Men det måste gå att kombinera ett vettigt språkbruk och beteende med en fantastisk inramning. Rivaliteten mellan klubbar är viktig för intresset och engagemanget, men det får inte övergå i hat. Hatande människor är inga fina människor.

————

LÅT INTE DETTA FRUKTANSVÄRDA DÖDSFALL HA VARIT FÖRGÄVES! JAG TYCKER VI BÖRJAR MED ATT DISKUTERA HATET KRING IDROTTEN.