Det är snart dags för final i junior-VM i ishockey och Linköpings Jesper Pettersson missar sitt livs match på grund av något så urbota korkat som ett slagsmål efter slutsignalen i gårdagens semifinal mot Ryssland. Har hans agerande någonstans fördömts av svenska ledare eller skribenter/tyckare? Jag anser att det Jesper Pettersson gör är fullständigt oförsvarbart.
– Det var lite gruffigt där och då är det bara att stå upp för lagkamraterna, sa Pettersson tydligen till TT.Så här, om de ryska spelarna nu i någon slags desperation och förtvivlan startar ett bråk precis vid slutsignalen måste du som vinnande spelare under alla omständigheter hålla dig borta därifrån. Får dina kompisar stryk kan du möjligen åka in och blocka bort den elaka ryssen, men du får fan aldrig slå tillbaka. Så mycket att riskera, absolut inget att vinna. Filip Forsberg med flera kom in lite senare och tog lugnt och fint bort de svenska och ryska spelarena. Exemplariskt!
Jag tycker verkligen synd om Jesper Pettersson, men han får skylla sig själv och förhoppningsvis lära sig något från det. Jag vet inte om disciplinnämnden gör rätt eller fel och detta inlägg handlar inte om det. Det enda som betyder något inom hockey på den högsta nivån är att vinna. Och du vinner aldrig någonting på att slåss efter slutsignal. Tyvärr är denna typer av handlingar alltför vanlig inom hockeyn. Jesper Pettersson är verkligen inte ensam.
Minns en gång för några år sedan när jag såg Andreas Jämtin i HV71 (förra gången han spelade där) i powerplay stå och ta emot en massa stryk framför mål. Till slut fick han med sig en utvisning och HV skulle få chansen att spela 5-3 en ganska lång stund. Vad gjorde Jämtin då? Slog fullständigt idiotiskt tillbaka, utvisningarna kvittades och HV71 fick bara fortsätta spela 5-4.
Minns ännu längre tillbaka en gång i min ungdom när jag spelade för Troja Ljungbys U18 i en match mot Malmö. Det var någon minut kvar, vi låg under med ett mål och det blev lite gruff framför vår målvakt. En jätteforward i Malmö (tyvärr minns jag inte vem) hamnade på något konstigt sätt under mig och började vråla och försöka slå sig fri. Min enda tanke där och då var hur jag skulle få honom utvisad Jag gav honom en lätt tryckare, sa något om att han borde slå tillbaka, reste mig upp, såg till att domaren tittade åt vårt håll och lät motståndaren börja slå. Inte ett slag tillbaka från mig, Armarna rakt ut och bara försöka stå så länge som möjligt. Malmöspelaren blev utvisad, vi kvitterade och jag hade vunnit trots att jag fick stryk. Snyggt? Nej. Vinnande? Ja. Var jag stolt över mig själv? Något vansinnigt.
Efteråt frågade folk mig varför jag inte försvarade mig. De hade ju inte fattat någonting.
Men detta handlar inte om mig och jag levde verkligen inte alltid då som jag lär idag. Alltför ofta fick jag onödiga utvisningar mot mig. Men hade jag blivit skolad korrekt och fått andra värderingar så hade jag kunnat göra saker mycket bättre.
Så, vad skulle svensk hockey och svenska hockeyspelare må bra av?
- Utbilda spelare. Umgås med människor utanför hockeyn. Läs en bok. Se en dokumentär. Plugga. Skaffa perspektiv.
- Utbilda spelare. Det finns aldrig någon anledning att försvara sina lagkompisar med ett rallarslagsmål. Visst, skydda din målvakt. Irritera motståndarna. Låt dem slå. Slå aldrig tillbaka. Få motståndaren utvisad. Så vinner du matcher. Du vinner inga matcher i utvisningsbåset. Ishockey är inget gladiatorspel, det är ett spel där det handlar om att vinna.
- Utbilda spelare. Allt du gör måste det finnas en tanke med. Du måste ha i bakhuvudet att nästa match är otroligt viktig. Då är det förbjudet att ge domare/förbund chansen att stänga av dig i den.
- Utbilda ledare och få bort alla stofiler som fortfarande försvarar rallarslagsmålen inom hockeyn. Du ska aldrig kunna försvara någon som slåss med att ”det rann över”, ”adrenalinet flödade” osv. Alltid i alla lägen måste du ha en tanke med det du gör. Hade dessa människor inte funnits inom hockeyn hade Jesper Pettersson spelat final i världsmästerskapet för juniorer om några timmar!
