Sverige möter alltså Tyskland, ett av världens absolut bästa landslag. Sverige spelar med ett halvt B-lag (Isaksson, Elmander, Lustig, Zlatan, Ekdal borta, Svensson petad av någon anledning). Vi är utspelade mot detta världsgäng, men likt förbannat hotar vi dem en aning. På sociala medier sågas allt och alla något vansinnigt. Någonstans måste vi inse vilken klasskillnad det var på lagen denna dag.

Man kan ifrågasätta Erik Hamrén för mycket. Framförallt hur det vi alltid varit bra på – försvarsspelet – totalt har havererat. Men snälla, gör det i en annan match. Vi är inte i närheten av Tyskland kvalitetsmässigt, speciellt inte med en rad tongivande spelare borta, och detta är verkligen inte rätt match att utvärdera vårt försvarsspel. Folk spyr ut galla och hat på Twitter. Jag pallar inte detta jävla gnäll. (Och då är jag själv en gnällig jävel kring mycket. Se bara hur jag gnäller på att folk gnäller.)

Under Erik Hamrén har vår defensiv försvagats avsevärt, men vi måste vara ärliga och inse att det är en ny generation svenska spelare som växer fram. Vi har inte försvarsspelare som Olof Mellberg eller Patrik Andersson. Vi har inte en Tobbe Linderoth som gjorde ett fantastiskt jobb i det tysta på sin tid. Vi har inte fixstjärnor som Fredrik Ljungberg och Henrik Larsson som jobbade hårt defensivt. Men det är mer generellt och mer generellt finns det absolut samtidigt kritik att ge Hamrén.

Dock, just i denna match, med dagens förutsättningar tycker jag att en tvåmålsförlust är ett riktigt bra resultat.

Gnäll gärna på svenska landslaget, men inse att vi inte har en chans mot Tyskland med några spelare borta.

Fridens Liljor!